TT Games har aldrig byggt ett LEGO-spel som det här. Lego Batman: Legacy of the Dark Knight släpptes igår och kombinerar stridsmekanik inspirerad av Arkham-serien med den klossiga charm som gjort LEGO-spelen till en egen genre. Resultatet landar på 85 av 100 på Metacritic baserat på 49 recensioner, varav 91 procent positiva och inte en enda negativ. Siffrorna berättar en sak, men den verkliga överraskningen handlar om ambitionsnivån, spelet försöker rymma 87 år av Batman-historia i en öppen värld uppdelad i fyra öar, och lyckas oftare än det misslyckas.

Stridsystemet hämtar från Arkham utan att tappa klossarna

Tidigare LEGO-spel har förlitat sig på ett förenklat knappmaskar-system där fiender fungerar mer som pussel än motstånd. Legacy of the Dark Knight gör något annat. Striderna bygger på ett konter- och kombosystem som känns igen för alla som spelat Rocksteadys Arkham-trilogi, men anpassat så att animationerna fortfarande ser ut som klossfigurer i rörelse. Batman duckar, rullar och kedjar ihop slag med gadgets i sekvenser som kräver tajming snarare än knappspam.

Det fungerar förvånansvärt bra i praktiken. Fienderna signalerar attacker med visuella markörer, och spelet ger generösa fönster för kontringar på de lägre svårighetsgraderna. Smyg finns som alternativ väg genom vissa uppdrag, men designen lutar tungt mot direkt konfrontation. Game Informer noterade att stealthmekaniken sällan belönar spelaren tillräckligt för att kännas som ett genuint val, fienderna upptäcker dig för lätt, och stridsmekaniken är roligare ändå.

Tre svårighetsnivåer förändrar formeln

Spelet introducerar tre svårighetsnivåer, något som aldrig hänt i LEGO-franchisen tidigare. Det är en liten detalj som förändrar karaktären på hela upplevelsen. På den lättaste nivån fungerar spelet ungefär som ett klassiskt LEGO-äventyr. På den svåraste krävs faktisk precision i striderna, missade kontringar straffas hårt och fiender tar betydligt mer skada.

Skillnaden mellan nivåerna är tillräckligt stor för att spelet ska kännas relevant både för en tioåring och en vuxen som vill ha utmaning. Det är första gången TT Games har erkänt att deras publik inte är en homogen grupp, och lösningen är elegant.

Gotham i fyra öar med decennier av referenser

Den öppna världen är indelad i fyra distinkta öar som tillsammans bildar en version av Gotham City. Varje ö har sin egen visuella identitet och sitt eget tempo. Det som gör kartan speciell är inte storleken utan detaljrikedomen, miljöerna är fullproppade med nickningar till olika Batman-epoker. En gata kan innehålla en neonskyllt som anspelar på Tim Burtons filmer, medan kvarteret intill har arkitektur som påminner om den animerade serien från nittiotalet.

Huvudhistorien tar mellan 10 och 15 timmar beroende på tempo och hur många sidouppdrag spelaren fastnar i. Berättelsen fungerar som en metahistoria som väver samman element från comics, filmer, TV-serier och tidigare spel till något eget. Batman-universumet spänner över 87 år av berättande i olika medier, och spelet behandlar den historien som ett arkiv att utforska snarare än en kanon att följa slaviskt. Det är ambitiöst, och det håller ihop bättre än man har rätt att förvänta sig (om du vill orientera dig bland Batmans filmhistoria finns en komplett genomgång av alla Batman-filmer i kronologisk ordning).

Sju karaktärer med faktiska skillnader

Spelet har sju spelbara karaktärer: Batman, Jim Gordon, Batgirl, Nightwing, Robin, Catwoman och Talia al Ghul. Det är ovanligt få för ett LEGO-spel, tidigare titlar har ofta haft dussintals upplåsbara figurer. Men varje karaktär har en tydligare identitet den här gången. Batman dominerar i strid, Catwoman rör sig snabbare genom öppna miljöer, och Jim Gordon erbjuder en mer jordnära spelstil utan gadgets.

Begränsningen tvingar TT Games att ge varje figur mer djup istället för att sprida innehållet tunt. Det märks i hur uppdragen anpassar sig efter vilken karaktär spelaren kontrollerar. Vissa passager öppnar alternativa vägar beroende på vem som leder, och dialogerna skiftar ton. Robin är lättsam och kvick, Talia al Ghul korthuggen och målinriktad. Det är subtilt, men det ger omspelningsvärde.

Stabilt på konsol men ojämnt på PC

Legacy of the Dark Knight är TT Games första titel byggd i Unreal Engine 5, ett motorskifte från deras egenutvecklade teknik som drivit alla tidigare LEGO-spel. På PlayStation 5 och Xbox Series X/S är resultatet stabilt med jämn bilduppdatering och korta laddtider. Gotham ser bra ut, ljussättningen utnyttjar den nya motorns kapacitet utan att överdriva, och klossfigurernas material har en fysisk trovärdighet som tidigare saknats.

PC-versionen är en annan historia. Flera recensenter rapporterar om prestandaproblem, framför allt i de öppna världssektionerna där bildfrekvensen kan tappa i tätbebyggda områden. ComputerBase rekommenderade att avvakta detaljerade prestandatester innan köp på PC, och det verkar vara ett rimligt råd just nu. Att byta motor är ett stort tekniskt steg, och det är tydligt att konsolversionerna fått mest optimeringstid.

En hyllning som faktiskt fungerar som spel

Det finns en risk med spel som bygger på nostalgi och franchisekärlek, de blir hyllningar som glömmer att vara roliga. Legacy of the Dark Knight undviker den fällan genom att stridsmekaniken bär upplevelsen på egen hand, oavsett hur mycket eller lite Batman-historia spelaren har med sig. Referenserna är överallt, men de ligger i bakgrunden som belöning för den som känner igen dem, inte som förutsättning för att förstå vad som händer.

PC-prestandan behöver åtgärdas, och stealthsystemet känns halvhjärtat implementerat. Men TT Games har gjort något de sällan gör, tagit en kreativ risk med en etablerad formel. Svårighetsnivåerna, det djupare stridssystemet och den begränsade karaktärsröstern pekar alla åt samma håll: ett studio som bestämde sig för att göra ett tightare spel istället för ett bredare. För en gångs skull valde de rätt.