Bong Joon-ho regisserade Parasite och tog hem Oscarsgalan 2020. Hans nästa Hollywoodfilm, Mickey 17, gick betydligt sämre, åtminstone på bio. Warner Bros. rapporterades förlora runt 80 miljoner dollar på produktionen, trots en budget på 118 miljoner och ett kritikermottagande som landade på 78 procent hos Rotten Tomatoes. Nu har filmen dykt upp på Netflix, och det är en science fiction som ingen såg på bio men som förtjänar en andra chans.

Robert Pattinson spelar Mickey Barnes, en så kallad ”expendable”, en människa som skickas på självmordsuppdrag under en koloniseringsmission i rymden. Varje gång han dör skrivs han ut på nytt som en kopia av sig själv, med alla minnen intakta. Frågan filmen ställer är enkel: om du dör och en identisk version av dig vaknar, är du fortfarande du?

En regissörs Hollywoodåterkomst som inte gick som planerat

Efter Parasite hade Bong Joon-ho i princip carte blanche i Hollywood. Filmbranschen väntade sig att han skulle leverera ytterligare en kassasuccé. Mickey 17 blev något annat. Filmen baseras på Edward Ashtons roman Mickey7 från 2022, och handlingen rör sig i ett landskap där billiga mänskliga kopior används som förbrukningsvara på farliga planeter.

Pattinson spelar alltså inte bara en karaktär utan flera versioner av samma person, alla med subtila skillnader i personlighet och kroppsspråk. Det är skådespeleri som kräver precision, och kritikerna uppskattade det. Ändå uteblev biopubliken.

Fenomenet är inte nytt. Ambitiös science fiction med auteurregissörer har haft det svårt på bio under hela 2020-talet. Denis Villeneuves Dune-filmer är undantaget snarare än regeln. Blade Runner 2049, också med Villeneuve, gick back redan 2017. Annihilation med Natalie Portman fick aldrig ens biopremiär utanför USA. Mönstret pekar åt samma håll varje gång: filmerna hittar sin publik senare, på streaming.

78 procent godkänt räckte inte för att fylla salongerna

Diskrepansen mellan kritiker och publik säger en del om var ambitiös sci-fi befinner sig. Mickey 17 fick 78 procent på Rotten Tomatoes, vilket placerar den i samma härad som respekterade genrefilmer som Arrival och Ex Machina. Det är inte en perfekt film, pacing-problem och en tredje akt som spretar nämns i flera recensioner, men det är långt ifrån en flopp kvalitetsmässigt.

Problemet satt i marknadsföringen och i tajmningen. Warner Bros. sköt upp premiären flera gånger. Trailrarna kommunicerade inte tydligt vad filmen var, komedi, drama, existentiell skräck? Blandningen av toner, som är typisk för Bong Joon-ho, fungerade sämre som reklambudskap än som filmupplevelse. Det är en film man behöver se för att förstå, och det är ett tufft säljargument i en tid när biljetter kostar över hundralappen.

Om du redan hittat filmen bland Netflix utbud och undrar vad mer som är värt att titta på har vi samlat 17 av de bästa filmerna på Netflix just nu.

Klonfilmens filosofiska fundament går djupare än man tror

Mickey 17 tar upp kloning som mer än ett sci-fi-trick. Filmen rör vid genuina filosofiska frågor om identitet, medvetande och vad som gör en människa unik. De frågorna har en överraskande koppling till verklig fysik.

Hugh Everetts många världar

Redan 1957 föreslog fysikern Hugh Everett en tolkning av kvantmekaniken som kom att kallas Many-Worlds-tolkningen. I korthet: varje gång ett kvantexperiment har flera möjliga utfall realiseras samtliga utfall, fast i olika ”världar” som existerar parallellt. Enligt Stanford Encyclopedia of Philosophy innebär detta att det finns otaliga världar bredvid vår egen, alla lika verkliga.

Det låter som ren science fiction, men tolkningen är mainstream inom kvantfysiken. Princeton University Press publicerade Everetts originalarbete redan på 1950-talet, och debatten pågår fortfarande bland forskare. Poängen för filmälskare är att idén om parallella versioner av dig själv inte är påhittad för att göra coola filmer, det är en vetenskaplig hypotes som filmer som Mickey 17 sedan dramatiserar.

Mickey Barnes vet att kopian som vaknar efter hans död har samma minnen och samma kropp. Men han vet också att han, den nuvarande versionen, faktiskt kommer att dö. Filmen vägrar förenkla den konflikten.

Tatiana Maslany gjorde det först

Samma identitetstematik drevs till sin spets i tv-serien Orphan Black, som sändes mellan 2013 och 2017. Tatiana Maslany spelade över tretton olika klonkaraktärer, alla med distinkt personlighet, kroppsspråk och dialekt. Prestationen gav henne en Emmy Award och serien har blivit en referenspunkt för hur kloning kan behandlas som karaktärsstudie snarare än actiongimmick.

Alla fem säsonger landade på Netflix i USA under förra året, enligt Winter is Coming. Tillsammans med Mickey 17 skapar det ett intressant kluster av kloningsberättelser på plattformen. Där Bong Joon-ho fokuserar på den existentiella skräcken i att vara utbytbar, utforskar Orphan Black vad som händer när identiska kroppar utvecklar helt olika identiteter under olika omständigheter.

Streaming ger ambitiös sci-fi det den behöver mest

Det film som Mickey 17 saknade på bio var inte kvalitet utan publik. Streamingtjänster löser det problemet på ett fundamentalt annat sätt. Det finns ingen öppningshelg att vinna eller förlora. Ingen konkurrens om salongstider mot superhjältefilmer med tredubbla marknadsföringsbudgetar. Filmen ligger kvar, och den sprids genom rekommendationer snarare än reklamkampanjer.

Netflix har dessutom en algoritm som aktivt pushar innehåll mot användare som tittat på liknande genrer, något biomarknaden saknar helt. En person som nyligen sett Annihilation, Arrival eller Dark får Mickey 17 föreslaget automatiskt. Det skapar exakt den typ av nischpublik som Bong Joon-hos film var gjord för, men som aldrig hittade till biograferna. Gillar du spänning med psykologiskt djup kan du också kolla in vår lista med thrillers på Netflix som är värda din tid.

Mönstret börjar likna en regel: ambitiös science fiction med höga produktionsvärden och ovanliga regissörsval floppar på bio och blommar på streaming. Warner Bros. förlorade pengar, men Netflix fick en film som passar deras katalog perfekt. Frågan är om stora studior till slut drar slutsatsen och skippar biosteget helt för den här typen av projekt. För Bong Joon-ho och Robert Pattinson spelar det förmodligen mindre roll var publiken hittar filmen, så länge den faktiskt gör det.