När New York Times bad över 500 regissörer, skådespelare och andra tongivande filmproffs att rösta fram 2000-talets 100 bästa filmer, dök ett svenskt namn upp på plats 70. Tomas Alfredsons Låt den rätte komma in från 2008 hamnade där som enda svenska film på hela listan. Det är en av 2000-talets bästa filmer, och den fick sin plats trots, eller snarare tack vare, sina medvetna luckor.

Resultatet berättar en hel del om vad filmvärldens elit faktiskt värderar. Inte minst att berättarmod, det som lämnas osagt, kan väga tyngre än en vattentät manusmekanism.

Så gick NYT:s omröstning till

Tidningen kontaktade över 500 etablerade namn i filmbranschen världen över. Bland de röstande fanns Oscarbelönade regissörer som Bong Joon Ho, Guillermo del Toro, Barry Jenkins och Sofia Coppola, och skådespelare som Julianne Moore och Chiwetel Ejiofor. Varje person fick nominera sina tio bästa filmer från år 2000 och framåt, och svaren sammanställdes till en gemensam topplista.

Det är ett ovanligt upplägg. De flesta kanonlistor bygger antingen på kritikerpaneler eller publikröster. Här fick filmens egna yrkesmänniskor bestämma, vilket gav en lista som varken ser ut som en festivaljurys eller som en biljettförsäljningsranking.

Parasit toppar, Lynch och Anderson följer

Bong Joon Hos Parasit (2019) placerades högst. David Lynchs Mulholland Drive (2001) tog andraplats, och Paul Thomas Andersons There Will Be Blood (2007) tredjeplatsen. Tre filmer som inte har särskilt mycket gemensamt, en sydkoreansk klasssatir, en drömlik Los Angeles-noir och ett amerikanskt oljeepos, men som alla kännetecknas av att regissörerna vågade lita på att publiken hänger med utan att allt förklaras.

Mulholland Drive är kanske det tydligaste exemplet. Lynch har konsekvent vägrat ge en officiell tolkning av handlingen. Ändå, eller just därför, har filmen bara vuxit i anseende sedan premiären.

Christopher Nolans fem filmer på listan

Christopher Nolan är den regissör som förekommer flest gånger: fem filmer. Inception, The Dark Knight, Interstellar, Oppenheimer och Memento finns alla representerade. Bröderna Coen och Alfonso Cuarón har fyra filmer var, medan David Fincher och Quentin Tarantino bidrar med tre vardera.

Nolans bredd är slående. Han rör sig från superhjältefilm till rymdopera till historiskt drama utan att förlora sin position bland de röstande. Gemensamt för hans filmer på listan är att de balanserar populär tillgänglighet med strukturellt experimenterande, tidshopp, opålitliga berättarperspektiv, icke-linjär kronologi. Kanske var det just den balansen som tilltalade en röstningsbas som själva arbetar med att nå publik.

Låt den rätte komma in och det som aldrig sägs

Alfredsons vampyrfilm bygger nästan hela sin emotionella kraft på det osagda. Vem är Eli egentligen? Vad är Håkans exakta relation till henne? Filmen antyder, visar fragment, men förklarar aldrig. Manusstrukturen har uppenbara luckor som en mer konventionell regissör hade täppt till med exposition.

Alfredson valde en annan väg. Den kalla Blackebergsvintern, Oskars ensamhet, Elis tvetydiga närvaro, allt kommuniceras genom bilder, ljud och frånvaro snarare än genom dialog. Det är en film som kräver att tittaren fyller i mellanrummen själv, och det gör att upplevelsen blir annorlunda varje gång man ser den.

Internationellt har filmen stadigt bekräftat sin ställning sedan premiären på Göteborgs filmfestival i januari 2008. Den vann Nordic Film Prize, Founders Award på Tribeca, fyra Guldbaggar och nominerades till bästa icke-engelskspråkiga film vid BAFTA. Att den nu dyker upp bland 500 filmproffs personliga favoriter visar att den inte bara var en kritikerfavorit vid premiären utan något som satt sig i yrkesverksamma filmskapares medvetande långt efteråt.

Blockbusters och konstfilm sida vid sida

En av de mest uppseendeväckande detaljerna i listan är genreblandningen. Mad Max: Fury Road finns med, liksom In the Mood for Love. Storskaliga actionfilmer som kostat hundratals miljoner dollar delar utrymme med lågbudgetproduktioner som knappt nådde utanför festivalcirkuiten. Det visar att distinktionen mellan kommersiell film och konstnärlig film, som kritiker och marknadsavdelningar gärna håller isär, inte existerar på samma sätt för de som faktiskt gör filmerna.

Att en svensk vampyrfilm om ett mobbat barn i Blackeberg hamnar på samma lista som Nolans globala blockbusters säger något om vad yrkesfolk söker efter. Inte produktionsvärde eller marknadsbudget, utan en röst. En specifik konstnärlig vilja som genomsyrar varje scen.

Vad luckorna egentligen gör med en film

Alfredson har i intervjuer pratat om att han medvetet skar bort scener som förklarade för mycket. Resultatet är en film där publiken aldrig får vara passiv mottagare. Varje utelämnat svar tvingar tittaren att engagera sig djupare, att själv avgöra vad som är skräck och vad som är kärlek i relationen mellan Oskar och Eli.

Det är talande att de tre filmer som toppar NYT:s lista alla delar den egenskapen. Parasit byter genre mitt i handlingen utan förvarning. Mulholland Drive upplöser sin egen logik. There Will Be Blood vägrar ge sin huvudperson en konventionell utvecklingsbåge. Filmproffsen som röstade verkar ha en tydlig preferens för verk som inte serverar allt färdigt, som lämnar utrymme åt tolkning och återseende.

Låt den rätte komma in har nu funnits i snart tjugo år. Att den fortfarande dyker upp när branschens egen elit ombeds välja sina personliga favoriter visar att Alfredsons instinkt att utelämna var exakt rätt. De berättarluckor som en striktare dramaturgimodell hade korrigerat bort är precis det som gör filmen omöjlig att glömma.