I lördagskväll körde Kanal 9 Suicide Squad (2016) klockan 22:00 följt av Justice League (2017) klockan 00:40. Två av 2010-talets mest kritiserade superhjältefilmer, rygg mot rygg. Men filmernas rykte som bottennapp berättar bara halva historien. Bakom båda produktionerna finns samma mönster: en regissör med en tydlig vision, ett nervöst studio som griper in mitt i processen, och ett slutresultat som varken tillhör skaparen eller de som klippte om det.

Det gör kvällens dubbel mer intressant som studiefallsdubbel än som filmupplevelse.

Warner Bros. fick panik efter Deadpool

David Ayer skrev manuset till Suicide Squad på sex veckor. Inspelningen följde en mörk, karaktärsdriven ton i linje med det DC Extended Universe som Zack Snyder hade etablerat med Man of Steel och Batman v Superman. Ayer har i efterhand beskrivit sin ursprungliga version som en rak kriminaldrama med superhjälteförpackning.

Sen hade Deadpool premiär i februari 2016 och drog in över 780 miljoner dollar på en budget på 58 miljoner. Den var snabb, rolig och självironisk. Warner Bros. drog slutsatsen att deras mörka Suicide Squad behövde bli roligare. Studion anlitade samma företag som klippt ihop filmens populära trailer för att göra en alternativ klippning av hela filmen. Två versioner ställdes mot varandra i testvisningar. Slutresultatet blev en hybrid som försöker vara både dyster gangsterfilm och popmusik-montage, och misslyckas med bägge.

Skurkarna illustrerar problemet. Enchantress dansar framför en ljusstråle i klimaxen. Jared Letos Joker dök upp i kanske femton minuter av den färdiga filmen trots att karaktären marknadsförts som central. Tonen svänger mellan allvar och ironi utan att förankra sig i något. Ayer har aldrig uttryckt sig särskilt diplomatiskt om vad som hände. Hans version av filmen har aldrig släppts officiellt.

Två regissörer, noll sammanhållen film

Justice League hade ett ännu mer dokumenterat produktionskaos. Zack Snyder lämnade projektet under postproduktionen efter en familjetragedi. Warner Bros. tog in Joss Whedon, känd för Avengers-filmernas kvicka ton, för att slutföra filmen. Whedon skrev om scener, spelade in nytt material och ändrade filmens grundläggande karaktär.

Den digitala mustaschen som blev symbol

Henry Cavill spelade in sina omtagningar mitt under inspelningen av Mission: Impossible – Fallout, där han hade en mustasch han kontraktsmässigt inte fick raka. Warner Bros. lösning var att digitalt ta bort mustaschen i efterproduktionen. Resultatet syntes. Cavills överkäpp rör sig konstigt i scen efter scen, som om ansiktet inte riktigt tillhör kroppen. Det blev den perfekta symbolen för hela projektet: en film där sömmen mellan två helt olika regissörers arbete aldrig döljs.

Snyders Justice League var tänkt som en episk, mytologisk berättelse. Whedons omskrivningar la till oneliners, ljusare färgpalett och kortade ner körtiden kraftigt. Flash gör plattfall-humor. Aquaman är plötsligt en festprisse. Batman skämtar. Inget av det landar, för grundstrukturen fortfarande bär Snyders allvar.

När Zack Snyder’s Justice League till slut släpptes på HBO Max 2021 – fyra timmar lång, i Snyders klippning – visade den sig vara en fundamentalt annorlunda film. Inte nödvändigtvis en bra film, men en sammanhållen sådan. Det bevisade vad många redan misstänkte: att den biografversionen aldrig var någons egentliga vision.

DCEU:s miljardfiasko i siffror

Det märkliga med DC Extended Universe är att det samlade franchisen faktiskt drog in pengar. Totalt översteg DCEU:s intäkter 7 miljarder dollar globalt, vilket gör det till en av de högst inkomstbringande filmfranchiserna i historien, enligt Wikipedias sammanställning. Ändå betraktas flera av filmerna som finansiella katastrofer. Flera gick inte ens runt i biografdistribution.

Mönstret upprepades film efter film under 2010-talets andra hälft. Warner Bros. anlitade regissörer med starka konstnärliga visioner – Snyder, Ayer, Patty Jenkins – och greps sedan av nervositet när slutresultatet inte liknade Marvel Studios formel tillräckligt mycket. Studion klippte om, skrev om, spelade in om. Resultaten pendlade mellan det medelmåttiga och det direkt förvirrande. Fascinationen kring varför superhjältefilmer fortsätter locka publik trots sådana misslyckanden säger något om genrens grepp om populärkulturen.

Wonder Woman (2017) lyckades, till stor del för att Patty Jenkins fick behålla kontrollen genom hela processen. Aquaman (2018) likaså, under James Wans självständiga regi. DC-filmerna som fungerade var de där studion höll fingrarna borta från saxen.

Priserna som bekräftar kvalitetskrisen

Att superhjältefilmer hamnar på både topp- och bottenlistor är inget nytt. Razzie Awards, som sedan 1981 ”premierar” årets sämsta filmprestationer, har återkommande nominerat storbudgetproduktioner inom genren. Historiken visar att stora budgetar och kända namn inte skyddar mot kreativa misslyckanden. Leonardo DiCaprio fick exempelvis Razzie-priset för Worst Screen Couple för sin dubbelroll i Mannen med järnmasken 1998 – en påminnelse om att ingen är immun.

Suicide Squad och Justice League hamnade båda i kritikernas bottenskikt vid sina premiärer. Suicide Squad har 26 procent på Rotten Tomatoes. Justice League landar på 39. Ingen av dem är bland de absolut lägsta noteringarna för en superhjältefilm, men de representerar något nästan värre: mediokritet som kostat hundratals miljoner dollar att uppnå.

Vad Kanal 9:s dubbelvisning faktiskt erbjöd

Det finns dåliga filmer som är underhållande att se just för att de är dåliga. Regissörer som Tommy Wiseau har byggt hela karriärer på den principen. Problemet med Suicide Squad och Justice League är att de sitter fast i ett ingenmansland. De är inte tillräckligt bisarra för att bli ofrivilligt komiska, men för osammanhängande för att fungera som rak underhållning. De är resultatet av kompromisser mellan männsikor som ville göra olika filmer, och kompromissen producerade ingenting som någon egentligen ville göra.

Som dubbel på lördagskvällen bjöd de dock på något annat: ett koncentrerat bevismaterial för hur studiosystemet under 2010-talet kunde förvandla hundratals miljoner dollar och genuint talangfulla skådespelarensembler till produkter som ingen tar ansvar för. Varje klumpig tonväxling i Suicide Squad och varje digitalt retuscherad mustasch i Justice League är ett dokument över vad som händer när rädsla styr den kreativa processen. Den insikten är faktiskt värd en lördagskväll framför TV:n.