Rädda menige Ryan visas på TV ikväll. Har du inte sett den förut får du förbereda dig på en av de mest omskakande filmupplevelserna som går att ha i ett vardagsrum. Har du redan sett den vet du exakt vad jag menar.

Steven Spielberg regisserade filmen 1998, med Tom Hanks som kapten John H. Miller och Matt Damon som den menige James Francis Ryan som en hel grupp soldater skickas ut för att hitta och föra hem. Produktionsbudgeten låg på 70 miljoner dollar. Filmen drog in nästan sju gånger så mycket, 481,8 miljoner dollar globalt.

Men det är inte pengarna som gör den värd din kväll. Det är de första 24 minuterna.

Öppningsscenen som tvingade en hel genre att börja om

Filmens skildring av landstigningen på Omaha Beach den 6 juni 1944 är inte bara en bra krigsscen. Den skrev om reglerna för hur krig får se ut på film. Innan Spielberg hade Hollywood en tendens att hålla striderna på behörigt avstånd, strategiska överblickar, hjältemodiga språng i slow motion, orkestermusik som berättade för dig vad du skulle känna.

Spielberg valde motsatsen. Handburna kameror. Desaturerad bild som ser ut som 40-talets dokumentärfilm. Ljudet av kulor som träffar vatten, metall, kroppar. Ingen musik alls under de värsta minuterna. Du kastas rakt in i båtarna tillsammans med soldaterna och får ingen kompass, ingen förklaring, ingen hjälte att hänga upp hoppet på.

Det varar i ungefär 24 minuter. Och de minuterna förändrade krigsfilmsgenren permanent.

Omaha Beach var i verkligheten den längsta frontsektionen under den allierade landstigningen, tio kilometer strand mellan Vierville-sur-Mer och fiskehamnen Port-en-Bessin, omgiven av 30 meter höga klippor med bara fem utgångar mot inland. Spielberg fångade den klaustrofobiska känslan av att vara instängd på stranden med enkel, brutal precision. Allt som kom efter inom genren, från Band of Brothers till Dunkirk, bär på arvet från den scenen.

Bröderna Niland och den sanna berättelsen

Manusförfattaren Robert Rodat baserade filmen löst på en verklig familj. Bröderna Niland var fyra bröder från Tonawanda, New York, som alla tjänstgjorde under andra världskriget. Frederick ”Fritz” Niland, mannen som karaktären James Ryan bygger på, tjänstgjorde i 501st Parachute Infantry Regiment, 101st Airborne Division.

Tre av bröderna rapporterades döda eller saknade inom kort tid. Fritz skickades hem med hänvisning till den så kallade ”sole survivor policy”, en policy som innebär att den sista överlevande brodern i en familj dras tillbaka från stridszonen. I verkligheten visade det sig senare att en av bröderna faktiskt överlevde som krigsfånge, men det visste ingen vid tidpunkten.

Spielberg tog den grundhistorien och vävde in den i ett fiktivt uppdrag som aldrig ägde rum. Ingen patrull skickades ut för att specifikt hitta Fritz Niland. Men den moraliska kärnan, frågan om en enskild soldats liv kan vara värt att riskera flera andra för, den är äkta. Och det är den frågan som driver hela filmen framåt, långt efter att Omaha Beach-scenen är över. Det här är också en av de filmer från 90-talet som fortfarande trollbinder publiken på ett sätt som få andra gör.

Fem Oscar av elva nomineringar

Filmen nominerades till 11 Oscar vid galan 1999. Den vann fem: bästa regi, bästa foto (Janusz Kamiński), bästa ljudredigering, bästa ljud och bästa klippning. Spielberg fick sin andra regi-Oscar efter Schindler’s List.

Den stora snackisen? Filmen förlorade bästa film till Shakespeare in Love. Det beslutet har diskuterats i snart tre decennier och det finns fortfarande människor som blir genuint irriterade om du tar upp det. Harvey Weinsteins aggressiva Oscar-kampanj för Shakespeare in Love anses vara en av de mest framgångsrika lobbying-insatserna i Akademins historia, och den lämnade ett surt eftersmak som bidrog till att reglerna för kampanjande skärptes under åren som följde.

Kritikerna var dock eniga om filmens kvalitet oavsett Oscar-utfallet. 93 procent positiva recensioner på Rotten Tomatoes baserat på 144 recensioner. 91 av 100 på Metacritic. De siffrorna har inte sjunkit med tiden.

Var kritiken inte enig då?

Inte helt. Oliver Stone, själv Vietnam-veteran och regissör bakom Platoon, hörde till dem som ifrågasatte om filmen i slutändan glorifierar krig trots sin brutala realism. Argumentet var att narrativet ändå landar i en hjälteberättelse med tydliga goda och onda, och att det riskerar att göra kriget till underhållning. Det är en legitim kritik. Men den förändrar inte det faktum att Spielberg skapade något som fick människor att förstå D-Dagen på ett sätt som ingen lärobok hade lyckats med. Om du vill se fler filmer i genren som håller hög nivå har vi samlat de bästa krigsfilmerna på Netflix just nu.

Matt Damon dyker upp sent och det är hela poängen

En sak som förvånar förstagångstittare: Matt Damon syns knappt förrän filmens sista akt. Han hade precis slagit igenom med Good Will Hunting året innan och Spielberg castade honom direkt. Men rollen som menige Ryan är medvetet liten i skärmtid. Ryan är inte filmens huvudperson, han är dess MacGuffin, anledningen till att uppdraget existerar.

Tom Hanks bär filmen som kapten Miller. Det är hans resa, hans moraliska vånda, hans beslut. Damon behövde vara tillräckligt sympatisk för att publiken skulle acceptera uppdraget, men inte så dominerande att man glömde kostnaden. Det fungerade perfekt. Och Damons karriär efter den här filmen tog en riktning som känns nästan komisk i efterhand, The Martian, Interstellar, Elysium. Gång på gång spelar han karaktärer som måste räddas eller ta sig hem från omöjliga situationer. Spielberg startade ett mönster utan att veta om det.

Filmen är 169 minuter lång. Planera din kväll efter det. Det är inte en film du zappar in i halvvägs eller kollar mobilen till. Ge den din fulla uppmärksamhet från första bilden, och stäng av allt annat i rummet när Omaha Beach börjar. Gör du det kommer du förstå varför den här filmen fortfarande dyker upp i varje seriös diskussion om krigsfilm, 28 år efter premiären.