Julia Ducournau har gjort karriär av att få biografbesökare att fysiskt reagera. Under visningen av hennes debutfilm Raw (2016) vid Toronto International Film Festival rapporterades det att åskådare svimmade i salongen, och vid premiären av Titane (2021) i Cannes lämnade delar av publiken salongen under filmens mest intensiva scener. Nu når hennes tredje långfilm Alpha svenska plattformar, och den har redan beskrivits som årets franska må-dåligt-film och en utmanande upplevelse för alla inblandade.
Ducournaus filmer fungerar inte som konventionell skräck. De siktar inte på hoppskreck eller övernaturliga hot. Obehaget kommer inifrån, från kroppar som förändras, begär som inte går att kontrollera, och gränser mellan människa och maskin som löses upp. Det gör hennes filmer svåra att glömma, och ännu svårare att avfärda.
Från kannibalism till bilsex och Guldpalm
Ducournaus genombrott kom med Raw, en film om veterinärstudenten Justine som under sin nollning tvingas äta rått kött och successivt utvecklar ett begär efter mänskligt kött. Filmen fungerar som en metafor för att växa upp, för sexuellt uppvaknande och för kroppens revolt mot sociala normer. Det intressanta är att den aldrig reduceras till splatter, varje våldsam scen driver karaktärsutvecklingen framåt.
Titane tog steget längre. Huvudpersonen Alexia, spelad av Agathe Rousselle, begår mord, har sex med en bil och genomgår en fysisk transformation som utmanar allt vad könsidentitet och mänsklighet innebär. Filmen vann Palme d’Or vid Cannes 2021, och Ducournau blev den andra kvinnliga regissören att ta hem festivalens finaste pris som ensam vinnare, efter Jane Campion med The Piano 1993.
Det som förenar Raws och Titanes framgångar är att Ducournau aldrig provocerar för provokationens skull. Varje scen som framkallar avsmak tjänar ett berättarmässigt syfte. I Raw driver kannibalismen fram Justines frigörelse från sin familj. I Titane blir Alexias destruktivitet en väg till ett oväntat och genuint rörande slut. Det obehagliga är ett verktyg, inte ett mål.
Ny fransk extremism som konstnärlig tradition
Ducournau arbetar inte i ett vakuum. Hennes filmer tillhör en bredare rörelse inom fransk film som ibland kallas New French Extremity, ett begrepp som myntades av kritikern James Quandt i början av 2000-talet. Rörelsen samlar regissörer som använder explicita framställningar av våld, sex och kroppslig transformation för att undersöka psykologiska och sociala tillstånd.
Rörelsens föregångare
Gaspar Noé chockade festivalpubliker med Irréversible (2002), en film berättad i omvänd kronologi där en brutal våldtäktsscen i realtid tvingar åskådaren att konfrontera våldet utan den distans som konventionell filmberättande erbjuder. Claire Denis undersökte koloniala maktstrukturer genom kroppen i Trouble Every Day (2001), och Bruno Dumont avklädde landsbygdsfrankrike all romantik i sina tidiga filmer.
Det dessa regissörer delar med Ducournau är övertygelsen att filmens fysiska verkan på åskådaren inte är en bieffekt utan en meningsbärande del av berättelsen. Om en scen gör dig illamående, är det för att filmen vill att du ska förstå något med kroppen, inte bara med intellektet. Noé har uttryckt det som att kameran ska vara en förlängning av nervsystemet. Ducournau verkar dela den ambitionen.
Vad som skiljer Ducournau från sina föregångare
Där Noé och Dumont ofta landar i nihilism, avslutar Ducournau sina filmer med ömhet. Titanes sista akt handlar om en brandman som väljer att älska ett barn han vet inte är hans biologiska, och om Alexias kropp som till slut ger efter under omständigheter som är lika vackra som de är bisarra. Ducournau tvingar publiken genom det motbjudande för att nå fram till något sårbart på andra sidan. Det är en dramaturgisk strategi som kräver precision, faller balansen blir det antingen exploitation eller sentimentalitet.
Europeiska festivaler som språngbräda för obehaglig film
Filmer som Alpha hamnar sällan på kommersiella topplistor. De behöver festivalernas legitimitet för att nå sin publik. Cannes, Venedig och Berlins filmfestival fungerar som filter: en plats i huvudtävlan signalerar till distributörer och biografägare att en film förtjänar uppmärksamhet oavsett hur svårsmält den är.
Ducournaus karriär illustrerar den mekanismen tydligt. Raw fick sin premiär på Cannes sidosektion och blev en internationell kultfilm. Titane gick direkt in i huvudtävlan och vann allt. Utan festivalernas stöd hade det varit nästintill omöjligt för filmer med den graden av kroppslig intensitet att nå biografer utanför Frankrike.
Mönstret gäller även nordisk film. Förra året valdes den svenska filmen Toppen av ingenting av Axel Petersén och Måns Månsson ut till huvudtävlan i Berlin, första gången en svensk film fick den platsen sedan Lukas Moodyssons Mammut 2009. Filmen handlar om en 68-årig kvinna som ärver en hyresfastighet och konfronteras med den svenska bostadsmarknadens mörka mekanismer. Liksom Ducournaus filmer använder den obehag som berättargrepp, om än på ett socialt snarare än kroppsligt plan. SVT rapporterade att regissörerna medvetet pressade huvudskådespelerskan Léonore Ekstrand för att gestalta fastighetsbranschens hänsynslöshet.
Vad Alpha gör med sin publik
Detaljer kring Alphas handling har hållits relativt hemliga inför den digitala premiären. Det som står klart är att Ducournau fortsätter utforska kroppen som arena för transformation, och att filmen följer mönstret från hennes tidigare verk: karaktärer som genomgår fysiska förändringar som tvingar dem att omförhandla sin identitet.
Den som sett Raw och Titane vet ungefär vad som väntar. Inte samma berättelse eller samma typ av provokation, men samma grundläggande fråga: vad händer med en människa när kroppen inte längre lyder de regler som samhället ställt upp? Ducournau återkommer till den frågan från olika vinklar, och varje film skruvar upp insatserna.
För den som vill förbereda sig finns ett enkelt test. Se Raw först. Om du klarar middagsscenen i andra akten utan att pausa, och om du efteråt märker att du tänker mer på Justines relation till sin syster än på blodet, är Ducournaus filmer gjorda för dig. Om du däremot avbryter efter tjugo minuter har du sparat dig själv en upplevelse som troligen inte blir behagligare med Alpha. Ducournau kompromissar inte med sin publik, och det är precis det som gör hennes filmer omöjliga att ignorera.