Hjalmar Söderbergs roman från 1905 ställer en fråga som fortfarande saknar ett bekvämt svar: har en läkare rätt att ta en människas liv för att befria en annan? Erik Leijonborgs filmatisering flyttar handlingen till nutida Stockholm, och resultatet är en svensk thriller med tight psykologisk spänning och påtaglig sensuell laddning. Filmen gick upp på bio i vintras och finns nu att hyra och köpa för den som vill se den hemma.
En dagbok som aldrig ger läsaren lugn
Doktor Tyko Gabriel Glas är en ensam läkare i Stockholm. Han behandlar Helga Gregorius, en ung kvinna gift med en äldre pastor som hon avskyr fysiskt. Hon berättar om äcklet hon känner. Glas lyssnar, och någonstans under samtalen börjar han resonera sig fram mot en slutsats som de flesta skulle kalla mord.
Det obehagliga med romanen är att Glas resonemang nästan håller. Han ser lidande, han har medlen att stoppa det, och hans empatiska impuls krockar med hans läkared. Men Söderberg lämnar aldrig ett entydigt svar. Dagboksformatet innebär att vi bara ser verkligheten genom Glas ögon, och hans perspektiv kan vara förvrängt av attraktion. Vill han rädda Helga, eller vill han äga henne?
När boken gavs ut anklagades den för att uppmuntra eutanasi och moralisk nihilism. Kritiker reagerade starkt. Idag räknas den som en av svensk litteraturs viktigaste romaner, men den har aldrig blivit ofarlig.
Filmens svåraste problem är formen
Den mest kända tidigare filmatiseringen regisserades av Mai Zetterling 1968, med Per Oscarsson i titelrollen. Den är troget placerad i sekelskiftets Stockholm och fångar romanens stämning, men brottas med ett grundläggande berättarproblem: hur visar man vad en karaktär tänker utan att voice-over tar över hela filmen?
Teatern har faktiskt haft lättare med materialet. Enmansshowen fungerar, för då levererar skådespelaren dagboken direkt till publiken. Film kräver att man visar istället för att berätta, och romanens kraft ligger just i det Glas berättar för sig själv. Varje filmregissör som tar sig an materialet måste lösa den ekvationen på nytt.
Nutida Stockholm förändrar hela maktbalansen
Leijonborgs mest intressanta beslut är att flytta handlingen till vår egen tid. I Söderbergs Stockholm hade en kvinna i praktiken inga lagliga vägar ut ur ett destruktivt äktenskap. Pastor Gregorius makt över Helga var samhällelig, religiös och ekonomisk. Skilsmässa var en social katastrof. Begreppet våldtäkt inom äktenskapet existerade inte juridiskt.
I dag ser kartan annorlunda ut. Skilsmässa är en blankett. Kyrkan har tappat sitt grepp om privatlivet. Samhället erbjuder skyddsnät som Söderbergs Helga aldrig hade tillgång till. Det innebär att Glas motivation måste komma från ett annat håll. Varför tar någon till extrema medel när mindre drastiska alternativ finns? Den frågan gör den här versionen till mer av en psykologisk thriller än ett moralfilosofiskt periodstycke.
Att filmen beskrivs som sexig pekar på en dimension Söderberg bara antydde. Romanen är förvånansvärt öppen om begär för sin tid, men en samtida version kan vara mer explicit om den erotiska spänningen mellan Glas och Helga. Och framför allt om hur mycket av Glas påstådda medkänsla som egentligen är åtrå i förklädnad. Gränsen mellan altruism och besatthet är tunnare än de flesta vill erkänna.
Ett format som passar filmens tempo
Doktor Glas är inte en film som bygger på spektakulär action eller visuella effekter. Den lever på blickar, tystnader och det som sägs mellan raderna. Den sortens berättande mår bra av att ses i ett tyst rum där man kan ge den full uppmärksamhet, utan popcornrasslande grannar. Att filmen nu går att hyra och köpa digitalt gör den tillgänglig för en publik som kanske missade biopremiären.
Söderbergs roman har överlevt i över hundra år för att den vägrar ge läsaren en moralisk utväg. Varje ny tolkning tvingas konfrontera samma obehag. Leijonborgs version adderar ett lager genom att placera dilemmat i en tid där vi borde ha bättre verktyg för att hantera det, och ändå hamnar vi på samma plats. Den insikten landar hårdare än något periodkostymsdrama hade kunnat leverera.