Myanmar har aldrig tidigare haft en film i huvudtävlingen vid Karlovy Vary. Inte heller Colombia eller Schweiz. När festivalen öppnar den 3 juli sker det mitt i ett dubbelt jubileum: 80 år sedan grundandet 1946 och den 60:e upplagan i ordningen. Programmet, valt ur närmare 2 000 insändningar, har en geografisk spridning utan motstycke i festivalens historia. Det handlar inte om slump. Det handlar om en programfilosofi som tog form redan på 1960-talet, överlevde sovjetisk normalisering och nu skördar frukterna av decenniers medveten gränsöverskridning.

80 år men bara 60 upplagor

Siffrorna ser märkliga ut vid första anblick. En festival grundad 1946 borde rimligen ha firat sin 80:e upplaga, inte sin 60:e. Förklaringen är enkel: under större delen av sin existens hölls Karlovy Vary International Film Festival vartannat år. Först på 1990-talet, efter sammetsrevolutionen, övergick festivalen till årlig form. Det innebär att vart enda år under det socialistiska Tjeckoslovakien var en upplaga som krävde extra politisk förhandling, extra kulturellt mod.

Den dubbelhistorien syns konkret i den tjeckiska kurortstaden i sommar. Mellan Grandhotel Pupp och Hotel Thermal, de två byggnaderna som ramar in festivalens geografi, placeras en utomhusinstallation med titeln 60/80 (1946–2026). Trettio arkivpaneler dokumenterar festivalens historia genom bilder och dokument. Det är en utställning som fungerar både som minnesakt och som visuellt argument: varje panel representerar ett val, en film som fick visas trots politiskt tryck, eller en gäst som bjöds in när dörren borde ha varit stängd.

Programmering som motstånd

Den mest talande episoden inträffade 1962. Festivalens dåvarande programchef A.M. Brousil skapade något han kallade ”Symposium of Young and New Cinematographies of Asia, Africa and Latin America”. Formatet var unikt för sin tid. Brasilianska regissören Glauber Rocha, som höll på att omdefiniera Cinema Novo-rörelsen, befann sig plötsligt i samma rum som Pier Paolo Pasolini. Mötet mellan en italiensk poet-filmaren och en brasiliansk revolutionär mitt i ett tjeckoslovakiskt socialismens kulturlandskap var inte en slump. Det var ett programmeringsval med konsekvenser som sträckte sig långt utanför festivalens egen kalender.

Åtta år senare, 1970, vann Ken Loachs Kes Crystal Globe-priset. Det var två år efter att sovjetiska stridsvagnar hade rullat in i Tjeckoslovakien och krossat Pragvåren. Att en brittisk arbetarklassfilm om en pojke och hans falk premierades mitt under normaliseringsperioden säger något om festivalens förmåga att behålla en konstnärlig integritet även under extern kontroll. Václav Havel, som själv hade djupa band till festivalen, beskrev den perioden som ett bevis på att kultur kunde vara mer uthållig än politik.

Från öst till överallt

Länge bar festivalen sin östeuropeiska identitet som både tillgång och begränsning. Sektionen East of the West var utformad för att lyfta filmskapare från Central- och Östeuropa, Balkan och före detta Sovjetunionen. 2022 fattade Karel Och, festivalens konstnärlige direktör sedan 2010, beslutet att ersätta den med Proxima, en sektion utan geografiska avgränsningar. Förändringen speglade en verklighet som redan existerade: regissörer rör sig fritt mellan länder och finansieringskällor, och att kategorisera film efter nationalitet hade blivit mer begränsande än beskrivande.

Årets program bekräftar den linjen. Italienska regissörer har filmat i England och Kambodia. Iranska filmskapare arbetar i Tyskland. En av Crystal Globe-konkurrensens filmer kommer från Myanmar, ett land vars filmindustri knappt syns på den internationella festivalscenen. Mönstret handlar inte bara om kosmopolitisk prestige. Det återspeglar en praktisk förskjutning i hur oberoende film finansieras och produceras, med koproduktioner och residensprogram som gör nationsgränser allt mer irrelevanta för själva skapandet.

Jiří Bartoškas skugga över jubileet

Jiří Bartoška var festivalens president sedan 1994. Han avled i maj 2025, och enligt beslut från festivalens ledning förblir han dess president även efter sin död. Det är en gest som säger mer om organisationens karaktär än om formella titlar. Bartoška var skådespelare, dissident och den person som mer än någon annan formade festivalens identitet under dess moderna era. Hans frånvaro i sommar märks inte genom en tom stol utan genom den ton han satte: att Karlovy Vary skulle vara en festival för publik, inte enbart för bransch.

Den visuella identiteten för 2026 tar fasta på just det. Röda mattan, traditionellt reserverad för stjärnor och ackrediterade gäster, repositioneras i årets grafiska profil som ett utrymme öppet för alla besökare. Det är en symbolisk handling, men symboler har betydelse på en festival som överlevt diktaturer genom att insistera på att film tillhör alla.

Vad 2 000 insändningar berättar om festivalen

Karel Och har nämnt att årets festival mottog mellan 1 800 och 2 000 filminsändningar. För en A-kategorifestival, ackrediterad av FIAPF på samma nivå som Cannes, Berlin och Venedig, är siffran talande. Den visar att Karlovy Vary inte längre konkurrerar främst med andra centraleuropeiska festivaler. Urvalsprocessen handlar om att navigera ett globalt fält där samma filmer ofta erbjuds till flera festivaler samtidigt.

Festivaler som San Sebastián och Les Arcs har börjat använda works-in-progress-sessioner för att identifiera filmer innan de är färdiga, en strategi som ger dem försprång gentemot festivaler som väntar på färdiga verk. Karlovy Vary opererar delvis på samma sätt, men dess styrka ligger i en annan mekanism: festivalens rykte som en plats där filmer kan nå publik direkt, inte bara köpare. Det gör den attraktiv för regissörer som prioriterar publikrespons framför marknadsvärde.

Kvinnor framför kameran

En genomgång av årets konkurrensfilmer visar en tydlig tendens: kvinnliga huvudroller och berättelser om kvinnlig vänskap dominerar, oavsett om regissören är man eller kvinna. Det är inte en kvoteringsfråga. Det speglar snarare en bredare rörelse i internationell festivalfilm där berättelser om kvinnors inre liv har blivit kommersiellt och konstnärligt gångbara på ett sätt som var ovanligt för tio år sedan. Karlovy Vary har historiskt legat tidigt i sådana kurvor, delvis tack vare Eva Zaoralová, som var konstnärlig ledare under 1990-talet och lade grunden för den programprofil som Och sedan vidareutvecklade.

Festivalen pågår mellan 3 och 11 juli. För den som följer programmet på avstånd är det värt att notera vilka filmer som får Crystal Globe-nomineringar från länder utan etablerad festivalhistorik. Om Myanmar och Colombia levererar starka bidrag i huvudtävlingen kan det förändra hur programmerare vid andra A-festivaler ser på geografisk risktagning framöver. Det är precis den typen av kedjereaktioner som Brousils symposium 1962 satte igång, och som Karlovy Vary fortfarande lever på.