Mellan 2023 och 2025 släppte Yorgos Lanthimos tre långfilmer. Poor Things, Kinds of Kindness och Bugonia kom i en takt som få regissörer i hans prisklass håller. Nu har produktionsrytmen stannat av helt. Lanthimos har vänt sig till stillbildsfotografi och lämnat öppet om filmens plats i hans framtid. ”Kommer jag göra fler filmer? Vi får se”, som han själv uttryckt det.

Det intressanta är att det här inte är första gången han försvinner. Mellan The Favourite och Poor Things gick det fem år utan en enda långfilm. Mönstret ger en ledtråd om hur Lanthimos faktiskt fungerar som konstnär.

Ett kreativt mönster som går att spåra bakåt

Lanthimos filmografi rymmer tydliga perioder av intensivt arbete följt av tystnad. Under åren 2009 till 2017 släppte han fyra filmer, från Dogtooth till The Killing of a Sacred Deer. Sedan kom The Favourite 2018, och efter det dröjde det alltså fem år innan nästa projekt nådde biograferna.

Under den perioden tolkade många tystnaden som att han tappat intresse eller fastnat i utvecklingshelvete. I stället arbetade han med vad som skulle bli hans mest framgångsrika film någonsin. Poor Things vann Golden Lion vid filmfestivalen i Venedig och gav honom ytterligare en Oscar-nominering för bästa regi, hans sjätte totalt.

Det finns ett återkommande upplägg här. Lanthimos producerar i kluster, tömmer sig kreativt och drar sig sedan tillbaka. Tre filmer på tre år är ovanligt intensivt även för en regissör som jobbar med mindre budgetar. Det skiljer sig markant från exempelvis Terrence Malick, vars tjugoåriga paus mellan Days of Heaven och The Thin Red Line snarare handlade om att inte hitta finansiering och rätt projekt. Lanthimos pausar trots att han befinner sig på karriärens kommersiella topp.

Fotografin är ingen ny hobby

Den bild som cirkulerar av Lanthimos som en regissör som plötsligt ”upptäckt” fotografin stämmer inte med hans bakgrund. Redan i slutet av 1990-talet jobbade han som fotograf i Aten. Han fotograferade albumomslag åt den grekiska popstjärnan Sakis Rouvas mellan 1998 och 2000, innan hans filmkarriär ens hade börjat på allvar.

Han ingick också i det kreativa teamet bakom invignings- och avslutningsceremonin vid OS i Aten 2004, ett projekt som krävde visuellt tänkande i stor skala men utanför filmens ramar. Fotografin och den visuella gestaltningen fanns alltså långt före Dogtooth och de internationella framgångarna.

Att han nu beskriver fotografin som befriande och meditativ handlar med andra ord inte om att byta konstform. Han återvänder till en disciplin han redan behärskar men lade åt sidan när filmkarriären tog fart. Det är en skillnad som spelar roll för hur man bedömer den här pausen. En regissör som prövar skulptur för första gången vid 52 signalerar något annat än en som går tillbaka till sitt första yrke.

Emma Stone förlorar sin fasta regissör

En konsekvens som sällan diskuteras är vad Lanthimos paus innebär för Emma Stone. De senaste tre åren har hon arbetat nästan uteslutande med Lanthimos. Undantaget är en biroll i Ari Asters kommande Eddington. I övrigt har hon varit hans skådespelerska i tre filmer på rad.

Samarbetet har varit extremt fördelaktigt för Stone. Poor Things gav henne en Oscar för bästa kvinnliga huvudroll och befäste hennes status som en skådespelerska som kan bära experimentella projekt med kommersiell genomslagskraft. Men det skapar också ett beroende. När en skådespelerska kopplar sig så hårt till en enda regissörs vision blir en paus från hans sida samtidigt ett vakuum i hennes karriärplanering.

Stone har visat att hon kan arbeta med andra regissörer på hög nivå, men det kräver tid att bygga nya samarbetsrelationer av den sort hon har med Lanthimos. Frågan är om pausen tvingar henne att diversifiera på ett sätt som långsiktigt faktiskt stärker hennes karriär.

Vad intensiva produktionsperioder gör med regissörer

Filmhistorien är full av regissörer som producerade i hög takt och sedan behövde andrum. Stanley Kubrick hade perioder med sju till tolv år mellan filmer. Michael Cimino försvann nästan helt efter Heaven’s Gate. Det gemensamma draget är att intensiv produktion kräver mer av en regissör än vad tidsplanen avslöjar. Varje film innebär inte bara inspelning utan år av manusutveckling, castingprocesser, postproduktion och festivalturné.

Lanthimos har dessutom en arbetsstil som drar mycket energi från det mellanmänskliga. Hans filmer bygger på att skapa obehag, att pressa skådespelare in i psykologiskt krävande scenarier. Att göra det tre gånger på tre år med högt ställda förväntningar efter en Golden Lion-vinst är en helt annan sak än att regissera tre komedier.

Han har själv beskrivit fotografin som enklare att finansiera, vilket antyder att en del av tröttheten handlar om filmproduktionens infrastruktur snarare än det konstnärliga arbetet i sig. Att hitta pengar, hantera produktionsbolag och navigera distributionskedjor tar kraft från det kreativa. En kamera och ett mörkrum ställer inga sådana krav.

Pausen säger mer om filmbranschen än om Lanthimos

Det verkligt talande med Lanthimos beslut handlar inte om honom som individ. Det handlar om vad det avslöjar om hur filmbranschen behandlar sina mest lovade regissörer. Efter en Golden Lion och sex Oscar-nomineringar befinner sig Lanthimos i en position där han kan göra i princip vilken film han vill. Ändå väljer han att kliva av, åtminstone tillfälligt.

Om hans förra paus är något att gå efter kan tystnaden vara kortare eller längre än vad någon förutspår just nu. Fem år förra gången resulterade i hans bästa film. Ingen vet vad den här pausen leder till, och det är förmodligen poängen. Lanthimos har aldrig varit den typ av regissör som ger publiken vad den förväntar sig, och det gäller tydligen hans karriärbeslut lika mycket som hans manus.