Steven Spielberg har återvänt till utomjordingarna. Disclosure Day, som har biopremiär i dag, placerar honom mitt i UFO-genren för första gången sedan Close Encounters of the Third Kind nästan femtio år tidigare. Men landskapet runt honom ser helt annorlunda ut. Amerikanska senatsförhör om oidentifierade anomala fenomen har förvandlat regeringshemligheter om flygande föremål från ren filmfantasi till politisk verklighet. Spielbergs UFO-thriller når aldrig upp till skyarna, och det beror delvis på att himlen inte längre är lika tom och mystisk som 1977.
Från barnlik förundran till hemligstämplade akter
Close Encounters handlade om ljus, musik och kontakt. Richard Dreyfuss skulpterade Devil’s Tower i potatismos medan John Williams orkester fick en hel planet att vibrera. Spielberg var trettio år och filmade sin egen barndoms drömmar om att universum ville prata med oss. Det fanns ingen cynism, ingen konspiration, inget mörker, bara en öppen dörr mot det okända.
Disclosure Day öppnar en helt annan dörr. Här handlar det om läckta dokument, politisk mörkläggning och den sortens sanningssökande som snarare för tankarna till All the President’s Men än till E.T.. Filmen korsar UFO-mystik med whistleblower-thriller, och resultatet är kompetent hantverk av en regissör som behärskar genrekonventionerna i sömnen. Men den förundran som definierade hans tidiga science fiction, känslan av att stå inför något verkligt omätbart, lyser med sin frånvaro.
Det är inte nödvändigtvis ett misslyckande. Det kan vara en medveten ompositionering. En sjuttionioårig Spielberg som försöker återskapa trettioåringens barnsliga hänförelse hade riskerat att bli en parodi på sig själv. Att han istället väljer en jordbunden, procedurdriven berättelse signalerar att han tar sitt ämne på allvar. Problemet är att den typen av berättelse kräver en annan sorts spänning, en som Spielberg aldrig riktigt hittar under filmens två timmar och tjugofem minuter.
En ensemble utan given stjärna
Rollistan innefattar Emily Blunt, Josh O’Connor, Colin Firth, Colman Domingo och Wyatt Russell. Det är skådespelare med tyngd, men ingen av dem är den sortens box office-garanti som Spielberg historiskt har arbetat med. Tom Hanks finns inte här. Inte heller Harrison Ford.
Valet säger något om filmens ambitioner. Det här är inte ett stjärnfordon utan en ensemblefilm där rollerna ska bära varandra. Blunt levererar den sorts disciplinerade intensitet hon visat i allt från Sicario till A Quiet Place. Firth fyller sin funktion med understated precision. O’Connor, kanske mest känd för Challengers, får mest utrymme att bygga en karaktärsbåge, och gör det med en nervös energi som passar filmens konspiratoriska register. Domingo har för lite skärmtid i förhållande till sin förmåga, vilket känns som en bortkastad resurs.
Sammantaget fungerar ensemblen. Ingen enskild prestation sticker ut som minnesvärd, men ingen drar ned helheten heller. Det är skicklig casting som resulterar i jämn trovärdighet snarare än enskilda ögonblick av briljans.
Kongressen hann ikapp fiktionen
Det som gör Disclosure Day intressant som kulturellt fenomen snarare än som renodlat filmhantverk är timingen. De senaste årens amerikanska kongressutfrågningar om UAP, det militära paraplybegrepp som ersatt UFO, har förflyttat ämnet från konspirationsteorins utkanter till etablerad politisk diskurs. Vittnen har under ed beskrivit hemligstämplade program. Pentagon har erkänt att det finns filmade observationer man inte kan förklara.
Spielbergs film plockar direkt från det materialet. Hemligstämplade filer som hamnar på vift, institutionella maktstrukturer som skyddar hemligheter, enskilda individer som måste väga lojalitet mot sanningsplikt. Det är narrativ som hade känts spekulativt för tio år sedan men som nu ligger inom armlängds avstånd från verkligheten. Enligt Spielbergs egen filmografi har han återkommande intresserat sig för ögonblick där vanliga människor konfronteras med institutionell makt, från Schindler’s List till The Post. Disclosure Day passar in i den linjen, även om den saknar föregångarnas emotionella genomslagskraft.
Paradoxen är att verkligheten gjort premissen mindre fantastisk och därmed svårare att ladda med filmisk spänning. När kongressen diskuterar UFO-hemligeter på C-SPAN minskar det dramatiska avståndet mellan publik och fiktion. Spielberg måste göra mer för att överraska oss, och den ansträngningen syns inte tillräckligt i slutresultatet.
Vad Disclosure Day avslöjar om en åldrande filmskapare
Spielberg fyller åttio i december. Han har vunnit tre Oscars, fyra Golden Globes, tolv Emmy-utmärkelser och tillhör den exklusiva grupp om tjugotvå personer som uppnått EGOT-status. Ingen nu levande regissör har samma kombination av kommersiell dominans och kritisk respekt. Att hans senaste film är solid utan att vara extraordinär borde inte vara en kris.
Ändå ställer Disclosure Day en fråga som är svår att ignorera: vad händer med en filmskapare vars tidiga verk definierade en hel genres emotionella register? Jaws uppfann sommarblockbustern. Raiders of the Lost Ark kodade äventyrsfilmens grammatik för en generation. E.T. och Close Encounters visade att science fiction kunde vara innerlig utan att bli naiv. Varje ny Spielberg-film mäts automatiskt mot den måttstocken, och det är en tävling som nästan ingen film kan vinna.
Disclosure Day vinner den inte. Men den försöker inte heller. Filmen har sina kvaliteter i sin strama regi, sin fungerande ensemble och sitt tidsenliga ämne. Den är åldersmässigt rated från elva år och det känns symptomatiskt, det här är Spielberg i sitt mest tillgängliga och minst utmanande läge. För den som söker hans karaktäristiska förmåga att förena spektakel med genuint mänsklig resonans finns det bättre alternativ i hans egen katalog. Men som dokument över var en av filmhistoriens viktigaste röster befinner sig vid åttio har filmen ett eget värde. Ibland säger det en regissör inte längre försöker också något väsentligt.